Då var det lite synd om mig...

Tre dagar efter operation, förra lördagen, fick jag besök av kamrat Leif som bor i Göteborg. Han tog lite bilder som han på kvällen skickade hem till min familj.

Mycket har redan fallit i glömska men jag minns det här stadiet som att det var skönt att man inte hade så mycket slangar inkopplade. Det hade alltså varit betydligt fler!

Här är jag ansluten till syrgas visa en så kallad grimma, jag har ett extra dränage från lungsäcken, strax under skulderbladet, som ansluts till den blå lådan som sörplar med lite undertryck och suger ut nåt slags klet.

Sladdhärvan över brösten går till en telemetri-dosa som mäter puls och ekg till och via radio överför till terminaler i korridoren och till personalens arbetsrum.

Den gula lilla dosan vid högerhanden är en elektronisk morfinpump som jag själv kunde beställa en extrados från var sjätte minut. Ett dygn tog jag 96 extra doser. Då hade jag ont.

När jag i dag ser denna bild och inser att jag bara två dagar senare transporterades till Skövde, har jag svårt att inse att det faktiskt var så. Och i morgon är det två veckor sedan jag opererades. Det hela känns mycket overkligt. Jag känner mig in princip dubbelt så stark för varje dag som går. I dag ska jag plocka häftklamrarna ur benet. Det ska bli skönt.