Minnesdag i går och bloggandet låg nere...

I går, onsdags, var det 14 dagar sedan jag opererades. Jag firade det i stillhet, större delen av dagen i sängen.

Jag vet inte exakt vad detta första bakslag orsakades av, men det kan vara något så profant som en förkylning. Hela övriga familjen har varit ganska sänkt.

Hur som helst. I dag mår jag bra, i dag är jag stark. Har kommit på mig själv flera gånger under de senaste veckorna med att jag går och nynnar på Kentas "Just i dag är jag glad, just i dag är jag stark", måste få tag på den på nåt sätt, helst i mp3.

Så följande små äventyr finns att rapportera. Radion på stativ fungerade utmärkt. Frun bar faktiskt fram den till fältet. Kände mig då lite bortskämd. Utan tvekan är man lyckligt lottad som har en förstående hustru.



Och så var vi på promenad i går eftermiddag, kväll. Mössebergskanten. Det är ålleberg som syns i fonden. De två stora barnen ville hellre stanna hemma och spela dator, den ena har snöat in på MSN, och det är både bra och dåligt. Bra för henns språkutveckling och bra för hennes sociala nätverkande.

Lilltjejen går ju under epitetet barnet som inte kan gå. Hon kan bara hoppa och springa. Här har hon faktiskt lyckats hoppa synkat med självutlösaren. Inte dåligt.

Nån dag ska jag lära mig att justera bilderna till texten manuellt. Picasa-rutinen blir sådär emellanåt...

Hur som. Nedan syns det jag ersatt min lilla snushylla med. Kostnaden för mitt tidigare nikotinintag motsvarar ungefär ena dotterns ridlektioner. Motiverande. Har nu alltså klarat 14 dagar och är ganska mallig. Har inte slagit ihjäl nån än, har inte ens varit nära. Men det kommer säkert.

Och längt ned är förberedelserna för dagen lunch. Ska bli falafel. I går lagade jag Lasse Gurell för första gången på över ett år. Blev rysligt gott, men jag föll nästa på mållinjen. Frun kom hem och räddade mig precis på slutet. Tungt att lyfta stora plåtar fortfarande, eller rättare sagt, svårt att bära dem nära kroppen.