Å - Sängkamrat 6:2

I måndags tog jag bussen, Ronden, till KSS för att visa upp lite sår och få en klapp på axeln för att jag alltjämt låter bli nikotinet. Men främsta skälet för mig att åka dit, var nog ändå att hälsa på min rumskamrat från Sahlgrenska, Herr Å. Utan Å hade jag nog inte kommit hälften så långt i min rehabilitering.

Egentligen är det väl inte så förfärligt mycket mer synd om honom än många andra, bortsett från det faktum att han inte fått åka hem än.

Han får dock luftpermis då och då. Som här, hela 5 meter bortom dörrarna till huvudentrén.

Nu när vi lever fysiskt åtskilda liv till vardags står vårt hopp till umgänge över nätet. Det är väl ett understatement att påstå att sjukhuset är lika flexibla med nätåtkomst som med patienttelefoner. Självklart finns det nåt slags enkel symptomatik i detta. De flesta hjärtpatienter är nog dels för dåliga för att sitta och surfa/skriva samt att generationsfrågan i huvudsak innebär att tjänsten inte efterfrågas.

Ryktet säger dock att på dialysen finns den nätåtkomst. Så nästa gång får man väl tänka med njurarna, gosse (jag vet, dålig, men det var en rolig historia på 70-talet).

Efter några glada timmars stärkanade återseende hos Å tog jag mig hem med vanlig stadsbuss och tåget. Det skulle jag aldrig ha gjort, jag överskattade min förmåga flera gånger om. Högmodet kommer snabbt när man duschat och fått på sig civila kläder.

Väl hemma sov jag nästan in 36 timmar, mnja, inte sov, men låg klubbad, trött och i mycket mer smärta än vanligt, mycket på grund av en skakig busstur som pågick i kanske en kvart. Väntan på tåget i resecentrum var också en närmast hemsk upplevelse. Där fanns ingenstans att dra sig undan, var sig från ljud eller jäkt. Och ingenstans att sitta bekvämt i något som påminde om en lugn vrå.


När jag blir stor ska jag ordna så att det åtminstone finns något stol eller bänk uppe i tuben eller i "väntrummet" på perrongen. Samt att perrongerna blir rökfria. Usch, jag vet, fd-nikotinister är det värsta typerna. Men jag tyckte faktiskt ganska synd om mig själv där jag dansade runt på perrongen, än hit, än dit för att undvika att komma på någon rökares läsida. Det var svårt, lyckades undvika att kräkas eller bli förbannad, och väl på tåget gick det riktigt bra. Jag sov nog 10 av de 15 minuterna det tar till Falköping, där min kära lilla fru kom och tog hand om mig.

Aldrig har jag väl tidigare kunnat tro att en tur till Skövde skulle bli ett sådant äventyr, mentalt som fysiskt. Värre än Berlin över dan. Kanske som New York över dan, om det nu är möjligt?

Äh, vad detta nu lät gnällsjukt.

I dag mår jag bra, jag tror förkylningen vänt. Undrar fortfarande vart låten med Kenta tagit vägen. Och i väntan på den vill jag tipsa varje musiklyssnare att upptäcka Henrik Wallgren, och de särskilt låten "Amorfina" som jag tror går bra att tanka hem gratis från hans hemsida. Den finns på albumet Gå Förbi, som är typ bäst.

Henrik är en multikonstnär/kulturarbetare som just nu bl a skriver krönikor i GP på lördagarna, växlar mot Sara Kadefors. Vet inte om Henrik uttryckt sig i traditionell bild så mycket, men jag tycker ändå att borde bjudas in till typ någon folkhögskola eller nåt. Han gillar folkhögskolor. Tror jag.

Flåt den ovanligt dumma titeln på detta inlägg. Men kanske kommer den kulturyttring som utvecklades under dagarna, och nätterna, i Göteborgs syndigare kvarter, att ha denna fantasilösa och mer eller mindre rakt av snodda titeln av Norén. Varför nöja sig med något mindre?

Apropå Norén, jag såg en av hans så kallade glömda pjäser i våras, men det är en helt annan historia som jag nog får återkomma till.