Tveksam sopsortering

I ett hobbyrum i stadens östra delar finns en soptunna som jag nu har hört talas om under ett par veckor.

I går fick jag se den med egna ögon. Vi schackrade länge och väl om ett pris, men ingen av oss hade mod nog att ge uttryck för det i monetära termer. Tveklöst är det dock så, att när modellen väl ligger i soptunnan, så är det köparens marknad...

Som ett delförhandlingsresultat kom vi dock fram till att jag ska tillverka ett par servokåpor, därefter avslutas förhandlings-timeouten.

För övrigt bör man läsa avsnittet i Gunnar Lindgrens "Arvet" om begreppen Åtgärdshorisont och Entropihorisont. I korthet går det ut på att vid en viss punkt av nedbrytning/upplösning så åtgår det mer energi och jungfruligt material att reparera, än vad det skulle göra för att bygga nytt. Alltså teori-bakgrunden till en omvänd slit-och-släng-mentalitet.

Utan tvekan ligger denna modell fortfarande inom åtgårdshorisonten. Åtminstone ur mitt perspektiv. Och kanske ur Markus. Egentligen tycker jag att han ska göra i ordning den.

Är på väg att köpa "ny" bil

Jag, eller rättare sagt vi, är på väg att köpa ny bil. Har tittat runt lite på den lokala marknaden de senaste dagarna.

Ett av de tre alternativn framstår som särskilt intressant, det är väl till och med så att det i princip är klart att den är köpt. Bara lite sådana där detaljer som ägarbyte och erläggning av likvid kvar.

Gissa vilken? Rätt svar kommer att belönas med en åktur.


 

En påse smågodis från RC-butiken

Lokala hobbyhandlare är nog tyvärr ett utdöende släkte. Jag är glad över att kunna köpa balsa och lite annat smått och gott över disk i Skövde.

RC-butiken har öppet måndagar och torsdagar 17-20. Kamrat staffan var snäll och körde i torsdags.

Balsan ska jag till ett warbird-projekt som delvis beskrivs i senaste numret av RCM&E. Men de rackarna låter byggbeskrivningen vänta till nästa nummer. Nästan lite oförskämt. Jag har dock ritningen, så jag skulle kunna börja fixa lite på känn. 

Falafeln blev god

Ingen kokbok är som Vår kokbok. Vi köpte på oss den senaste utgåvan i julas, men har väl inte använt den så mycket.

Roligt, är dock att det finns många "moderna" recept med, inte bara långkok på högrev.

Jag följde falafel-receptet till punkt och pricka, med yoghurtsåsen som tillbehör, det var lite honung i den, mums.

Jag har gjort falafel en gång förut, men denna gång blev de mycket bättre. Till och med två av barnen åt. 

Minnesdag i går och bloggandet låg nere...

I går, onsdags, var det 14 dagar sedan jag opererades. Jag firade det i stillhet, större delen av dagen i sängen.

Jag vet inte exakt vad detta första bakslag orsakades av, men det kan vara något så profant som en förkylning. Hela övriga familjen har varit ganska sänkt.

Hur som helst. I dag mår jag bra, i dag är jag stark. Har kommit på mig själv flera gånger under de senaste veckorna med att jag går och nynnar på Kentas "Just i dag är jag glad, just i dag är jag stark", måste få tag på den på nåt sätt, helst i mp3.

Så följande små äventyr finns att rapportera. Radion på stativ fungerade utmärkt. Frun bar faktiskt fram den till fältet. Kände mig då lite bortskämd. Utan tvekan är man lyckligt lottad som har en förstående hustru.



Och så var vi på promenad i går eftermiddag, kväll. Mössebergskanten. Det är ålleberg som syns i fonden. De två stora barnen ville hellre stanna hemma och spela dator, den ena har snöat in på MSN, och det är både bra och dåligt. Bra för henns språkutveckling och bra för hennes sociala nätverkande.

Lilltjejen går ju under epitetet barnet som inte kan gå. Hon kan bara hoppa och springa. Här har hon faktiskt lyckats hoppa synkat med självutlösaren. Inte dåligt.

Nån dag ska jag lära mig att justera bilderna till texten manuellt. Picasa-rutinen blir sådär emellanåt...

Hur som. Nedan syns det jag ersatt min lilla snushylla med. Kostnaden för mitt tidigare nikotinintag motsvarar ungefär ena dotterns ridlektioner. Motiverande. Har nu alltså klarat 14 dagar och är ganska mallig. Har inte slagit ihjäl nån än, har inte ens varit nära. Men det kommer säkert.

Och längt ned är förberedelserna för dagen lunch. Ska bli falafel. I går lagade jag Lasse Gurell för första gången på över ett år. Blev rysligt gott, men jag föll nästa på mållinjen. Frun kom hem och räddade mig precis på slutet. Tungt att lyfta stora plåtar fortfarande, eller rättare sagt, svårt att bära dem nära kroppen.







 

Plockade graffers i dag

I dag var det dags att plocka graffers ur underbenet. Förr sa man ju att man skulle ta bort stygnen, men nu var det verkligen fråga om att plocka bort häftklammer. Verktyget påminde en hel del om det man använder för att häfta isär vanliga häftklammer i kopieringsrummet.

På vägen dit bävade jag nog lite för att det skulle göra ont. Och visst ser det ganska äckligt ut. Men faktum är att det nästan inte kändes alls, kanske som ett myggbett, på sin höjd. Utom ett, som liksom hade vuxit in i köttet. Det fick dom liksom karva fram, och det kändes ju lite grann.

Då var det lite synd om mig...

Tre dagar efter operation, förra lördagen, fick jag besök av kamrat Leif som bor i Göteborg. Han tog lite bilder som han på kvällen skickade hem till min familj.

Mycket har redan fallit i glömska men jag minns det här stadiet som att det var skönt att man inte hade så mycket slangar inkopplade. Det hade alltså varit betydligt fler!

Här är jag ansluten till syrgas visa en så kallad grimma, jag har ett extra dränage från lungsäcken, strax under skulderbladet, som ansluts till den blå lådan som sörplar med lite undertryck och suger ut nåt slags klet.

Sladdhärvan över brösten går till en telemetri-dosa som mäter puls och ekg till och via radio överför till terminaler i korridoren och till personalens arbetsrum.

Den gula lilla dosan vid högerhanden är en elektronisk morfinpump som jag själv kunde beställa en extrados från var sjätte minut. Ett dygn tog jag 96 extra doser. Då hade jag ont.

När jag i dag ser denna bild och inser att jag bara två dagar senare transporterades till Skövde, har jag svårt att inse att det faktiskt var så. Och i morgon är det två veckor sedan jag opererades. Det hela känns mycket overkligt. Jag känner mig in princip dubbelt så stark för varje dag som går. I dag ska jag plocka häftklamrarna ur benet. Det ska bli skönt.

Rörmokeri och syslöjd i skön förening

Jag har nog inte förstått vad det är som hänt, egentligen. Kanske kommer insikten så småningom, allteftersom. Intellektuellt sett har jag ganska bra koll, men det känns nog lite som att det är någon annan det handlar om.

Här är i alla fall en schematisk bild på vad det är de har gjort. Principen är ganska enkel. Alla mina tre kranskärl har försetts med ny tillförsel. Tidigare överbryggade man de specifika förträningarna. Men nu koppla man direkt från kroppspulsådern till de kärl vars flöde behöver förbättras. Plus att man hittat en "överbliven" artär i bröstkorgen som direktansluter till ett av kranskärlen. Så det är lite av både hängslen och livrem.

Ett sjukhus i ståtlig glans?

På min promenad i lördags gick jag förbi det gamla länslasarettet. Visst är det en vacker fasad? Det var till salu för inte så många år sedan och jag var då en av två ledamöter i kommunfullmäktige som tyckte att vi skulle köpa det för en krona. I dag är hela komplexet uthyrt som företagshotell och är för den nya ägaren en ganska bra affär, vad jag förstår. En stor del av ytan hyrs av kommunen. Nu är jag lite sugen på att köpa upp hela rasket och starta en hjärtspecialistklinik. Konkurrera lite. Effektivisera och kanske decentralisera. Det otäcka är att jag nästan tror på det själv. Sjukhus med Taylor och industrimatris som förebild är sjukt. 

Hur många fårskallar?

Jag råkade hamna på Åsa Gustavssons vernissage. Så under sjukskrivningen kan man säga att jag blivit intresserad av konst. Och att jag blivit fin och går på vernissage.
Jag hade dock inte modet att stanna kvar tills den egentligen började, utan smet ut strax före två, så det kanske inte räknas.
Däremot räknas det att jag promenerade i 50 minuter och att jag därmed lätt vet att jag orkar till vårdcentralen och tillbaka på egen hand under måndagen. 

Möjlig lösning kan ge lycka

Jag ser att det finns möjligheter att lösa det som hittills tycks ha varit olösligt. Under de närmaste veckorna får jag inte lyfta mer en högst ett kilo. Jag har provat. En lite mjölk ur kylen är en utmaning...
Största problemet kommer således att bli hur jag ska kunna bära min radiosändare. De flesta flygplanen jag änvänder just nu, är några större problem, de väger ca ett halvt kilo. Men sändare väger omkring två hela kilo, sic!
Jag har dock planer på att bytta ett stativ av några metspön. Här ses första prototypen och ett lite väl fånigt leende över insikten om att det förmodligen kommer att gå alldeles utmärkt att modellflyga under rehabiliteringen. Bättre sjukgymnastik kan jag inte tänka mig...

Syslöjd är också roligt

Nu har jag varit hemma några dagar och klarar faktiskt av att göra mer än vad jag trodde. Under tiden som jag varit borta från familjen har barnen fått fram symaskinen, och de har sytt än det ena och än det andra.
Maskinen är en Pfaff som frun fick som 30-årspresent, men den har i princip alltid krånglat. Nu har den dock fungerat klanderfritt i flera veckor.
Jag ville visa mitt ben, mitt reservdelslager. Där sitter så kallade graffer som ska tas bort på måndag. Jag behövde ljus, och slängde upp benet på en stol nära fönstret. När jag tog bilden hade jag faktiskt inte en aning om att symaskinen kom med på bilden. Säkert!

Hemma från sjukhuset

Så där ja, då var jag hemma från en dryg veckas sjukhusvistelse. Sjukskriven på grund av öppen thoractomi ett antal månader. Låter ju lite bättre än en vanlig sommarförkylning.

När jag låg inne råkade jag se en repris i SVT24 från den 8 mars som handlade om kvinnors hjärtan. Många mycket bra och intressanta föreläsare. Handlade alltså om kost- och motionsråd för att undvika hjärt- och kärlsjukdom och den nyaste rönen däromkring, med fokus på kvinnors hälsa.

Bl a fanns där en läkare, vet inte om det var Stefan Förster (reservation för efternamnets stavning) som gav en mycket uppskattad och driven föreläsning, Han berättade många intressanta saker, som att vikten ökar över allt inom alla kulturer i hela världen. Det är alltså inte bara frågan om ett i-landsproblem.

Men roligast, och kanske viktigast, ur ett mer nära perspektiv, var tipset: "Gå ut med hunden — även om du inte har någon".

Jag har funderat på att ta det ad notam, fick tipset av bertil att betrakta min kamera som hund. Men vem vill här se bilder på mina operationssår? Är det porr? Eller är det just det alla vill se? Rikard är ju den ende som sett dem "live" och jag måste själv säga att det lite kul att för en gångs skull ha något att skrämmas lite med. Ger liksom en känsla av respekt.